Presskonferensen arrangerades av företrädare för en rad arbetsgivarorganisationer – Teknikföretagen, Trä- och möbelföretagen, Livsmedelsföretagen, Industriarbetsgivarna, Grafiska företagen och Innovations- och kemiindustrierna. Flera av de medverkande branschföreträdarna framhöll att industrin bör få vara lönenormerande och sätta det så kallade märket. Att använda den inhemska köpkraften som nivå för lönerna blir orimligt för den svenska industrin, som är mycket exportberoende. Inte heller Riksbankens inflationsmål på två procent ansågs fungera som riktvärde, eftersom det hittills inte uppfyllts. TMF:s vd David Johnsson håller med om den tolkningen, men menar att den lokala anpassningen av lönerna är lika viktig, liksom flexibilitet för arbetstidsuttag. – Trä- och möbelföretagen måste kunna öka arbetstiden när man får stora order, utan att man riskerar att hamna i besvärliga lokala förhandlingar varje gång, framhåller David Johnsson. Vid presskonferensen framhöll förhandlingschefer och ekonomer att världsekonomin återhämtar sig långsamt, och att man inte ser några tecken på snabba förbättringar. Tabeller visade samtidigt att Sverige har relativt höga personalkostnader, och slutsatsen från ekonomerna blev att nästa löneavtal bör ligga lågt. Man framhöll ett exempel på att det kan fungera, nämligen Tyskland. Efter återföreningen var den tyska ekonomin i kris, något som åtgärdades med hjälp av låga eller inga reallöneökningar under en rad år.